Yxor har länge varit en viktig fyndkategori för stenåldersarkeologer. Dessa förändrar utseende genom stenåldern och utgör därmed vad som kallas diagnostiska fynd, alltså fynd som mer eller mindre säkert kan knytas till ett visst tidsavsnitt och på det sättet grovt datera en fornlämning.
De tidigaste yxorna i Norge, kallade skiv- och kärnyxor, är enbart huggna. För ca 10.000 år sedan, vid övergången till mellanmesolitikum börjar yxorna delvis slipas. Dessa nya yxor, ofta även prickhuggna före slipning och tillverkade i lokala bergarter, kallas trindyxor på grund av sitt runda tvärsnitt. Trindyxorna lever kvar under resten av mesolitikum, ett tidspann på ca 4000 år. Dock bevittnar denna period också en ökad regionalisering i olika typer, bl.a uppträder i östra Norge en kärnyxa med slipad egg – Nøstvetyxan – medan Vestlandets senmesolitiska befolkning föredrar trindyxor med en mer yttäckande slipning. I relation till Östnorge, så tycks Vestlandet se en större fokusering på brytning av råmaterial från koncentrerade råmaterialkällor, framförallt grönsten från Bømlo och diabas från Florø.
Tonvikten på lokala råmaterial fortsätter in i tidig- och mellanneolitisk tid, där yxorna dock börjar anta mer rektangulära former, både sett till tvärsnitt och i plan. De dominerande typerna är en mer välvd form – Vespestadsyxan – och en tydligt rektangulär – Vestlandsyxan. Slipningen av dessa täcker frekvent hela yxkroppen och ger ofta yxorna ett facetterat utseende. Övergången till dessa yxtyper är dock inte ett helt renodlat neolitiskt fenomen, utan fynd av dessa har gjorts i säkra senmesolitiska kontexter och det tycks som att senare delen av SM har övergångsformer.
Väldigt generellt kan stenålderns yxor sägas vara ett kustfenomen och de är förhållandevis ovanliga på boplatser i inlandet. Detta har gjort att yxorna ofta föreslås fylla en maritim funktion, där stockbåtstillverkning föreslagits, något som också styrks av att många av typerna är tväreggade och lämpliga för urholkning.
Fig. 1. Spridningen av yxor och större yxfragment (orange fyrkanter) och avslag med slipyta (gröna romber) i anslutning till den föreslagna mesolitiska tuften (röd cirkel).
Att yxor varit i bruk på Sotrasambandets lokalitet 13 står klart. Från den mesolitiska delen av lokalen, så har vi samlat in ett 70-tal föremål som kommer från yxor. Dessa ligger koncentrerade till den möjliga mesolitiska tuften (se figur 1.). Prover tagna från anläggningar och kulturlager i anslutning till ”Tuften” har fått dateringar som pekar mot bruk av området från ca 5500 f.Kr till 3900 f.Kr, men med huvudsaklig bosättning mellan 5000-4800 f.Kr. Merparten av fragmenten är små avslag med slipyta, som i många fall kan vara resultatet av bruk, då de är delar av eggar. I andra fall verkar yxorna ha slagits sönder medvetet, kanske som ett led i omformning av dem. Större delar av yxkroppar finns ett fåtal (se figur 2). Flertalet passar väl in under kategorin trindyxa, men det finns även eggfragment som för tankarna mot de neolitiska yxor som beskrivits ovan. Minst 12 olika yxor har varit i bruk på platsen, och med tanke på den långa tid lokalen varit i bruk, får vi betrakta det som en ovanlig händelse, att en yxa går sönder och hamnar i avfallshögen! Man kan också fråga sig om yxorna på lokalen bör sättas i samband med byggnation och vård av tuften. Fyra av stolphålskontexterna innehöll fynd av slipade bergartsavslag och i ett fall dök också en hel liten yxa upp (se figur 3.).
Fig. 2. Hela yxor (mittraden), nackfragment (övre raden) och eggfragment (nedre raden) tillvaratagna i anslutning till den föreslagna mesolitiska tuften. Foto Justin Kimball, montage Kim Darmark.
Något som dock är väldigt tydligt är att lokal 13 inte har varit en plats där yxor tillverkats. Bergart, grönsten och diabas utgör, på basen av hittills katalogiserat material, endast ca 0,2 %. Avslag utan slipyta finns knappt i dessa material och det finns endast ett oslipat förarbete till yxa (figur 2, mittenraden). Man kan kanske förmoda, att detta fynd får representera den form i vilken grönstenen nådde detta område, som ligger precis i gränslandet mellan de kända råmaterialbrotten ca 100 km mot syd respektive norr?
Fig. 3. Leif-Inge Åstveit markerande fynd av en hel yxa påträffad vid provtagning av ett av stolphålen daterat till 4975-4875 f.Kr.