Årets fältsäsong på Sotrasambandets lokal 13 har varit något av en berg- och dalbana. Dels har vi fått undersöka intressanta stenålderslämningar, men dels också varit tvungna att brottas med komplicerade lagerföljder, överlappande strukturer, och sentida störningar.

Ben och yxor i neolitisk avfallshög

Säsongen inleddes med vidare undersökningar på den avfallshög från yngre stenåldern (neolitikum) som identifierats föregående år. Denna struktur består av ett svart och tjockt täcke av sotig jord och eldsprängd sten, och har daterats till mellan 3300-3600 f.Kr. Fynden som gjordes i år inkluderar pilspetsar i skiffer, ryolit och flint, keramikfragment samt slipade bergartsyxor- och mejslar. De senare ger intryck av att vara i fullt brukbart skick, med fortsatt skarp egg och man kan fråga sig varför de har lämnats kvar på platsen. Särskilt viktigt är dock de stora mängder bränt ben som dels kom ur avfallslagret, men som framförallt kunde knytas till en väldefinierad kokgrop i lagrets norra del. Avfallslagret i högen ligger inklämt mellan större stenblock, tätt intill den forna stranden, som idag är ca 10 m.ö.h.

Isabel Furesund tar prover ur den neolitiska kokgropen i avfallshögen

På lokal 13 har yxorna normalt hittats i form av fragment. I det neolitiska kulturlagret påträffades dock några kompletta slipade yxor

Problematiska bevaringsförhållanden

Under slutet av äldre stenåldern bestod stranden på lokalen av en strandvall av grovkornigt grus och stora stenblock, och det är i anslutning till denna som den mesolitiska bosättningen, som har daterats till 5500-4400 f.Kr, återfinns. Det är framförallt i direkt anslutning till de större blocken, samt till bergspartier, som lagren är mer välbevarade. Vi utgår från, att även om det bevisligen har varit en långvarig och intensiv mesolitiskt bosättning i området, så ser vi endast fragment av denna, då området verkar ha använts rätt intensivt i modern tid.

Detta blev särskilt tydligt, då vi undersökte de mer stenfria ytorna. Här påträffades flera eldstads- och stolphålsliknande strukturer, även inkluderande stenåldersfynd, men vi var tvungna att konstatera att många av dessa är resultat av stenröjning i modern tid. Då större markfasta stenar har dragits upp nära stenåldersbosättningen, så har kulturlager och matjord rasat ner i botten av den grop som bildas. Ofta stötte vi på luftfickor långt ner i jordlagren, vilket är ett tydligt tecken på att området omrörts på detta sätt. De backamurar, som ligger i nära anslutning till vårt fält, vittnar ju också om att området använts intensivt även efter stenåldersbosättningen. Samtidigt så har backamurarna också i sig själva delvis fungerat som buffertzoner, intill vilka lämningar från stenåldern kunnat bevaras i högre grad.  Framförallt så är det spännande med ett antal större gropar, fyllda med strandvallens grus och innehållande mesolitiska fynd. Funktionen på dessa är ännu oklar.

Det kommer att bli ett utmanande arbete, men när fyndbilden, lagerföljder och inte minst naturvetenskapliga prover i efterhand pusslas samman, så kommer de viktiga fyndsammanhangen att utkristalliseras från störningar och sentida händelser.

Många strukturer, bland annat dessa mörka fläckar med koncentrationer av eldsprängd sten, på ytan förvillande lika eldstäder och stolphål, visade sig ofta vara en blandning av kulturlager och matjord som rasat in, ibland även innehållande plast eller annat modernt material

Backamurarna i området innehåller stora mängder sten som röjts från ytan. Intill den närmaste backamuren fanns mesolitiskt kulturlager bevarat, bland annat innehållande fiskesøkker

Paulina Blaesild undersöker ett dike fyllt med mesolitiskt kulturlager. Detta har förmodligen varit del av en större, gropliknande struktur, som sedan förstörts av ett fallande träd

The post Mellan hopp och förtvivlan: störningar och strukturer appeared first on Norark - Norsk arkeologi.

Yxor har länge varit en viktig fyndkategori för stenåldersarkeologer. Dessa förändrar utseende genom stenåldern och utgör därmed vad som kallas diagnostiska fynd, alltså fynd som mer eller mindre säkert kan knytas till ett visst tidsavsnitt och på det sättet grovt datera en fornlämning.

De tidigaste yxorna i Norge, kallade skiv- och kärnyxor, är enbart huggna. För ca 10.000 år sedan, vid övergången till mellanmesolitikum börjar yxorna delvis slipas. Dessa nya yxor, ofta även prickhuggna före slipning och tillverkade i lokala bergarter, kallas trindyxor på grund av sitt runda tvärsnitt. Trindyxorna lever kvar under resten av mesolitikum, ett tidspann på ca 4000 år. Dock bevittnar denna period också en ökad regionalisering i olika typer, bl.a uppträder i östra Norge en kärnyxa med slipad egg – Nøstvetyxan – medan Vestlandets senmesolitiska befolkning föredrar trindyxor med en mer yttäckande slipning.  I relation till Östnorge, så tycks Vestlandet se en större fokusering på brytning av råmaterial från koncentrerade råmaterialkällor, framförallt grönsten från Bømlo och diabas från Florø.

Tonvikten på lokala råmaterial fortsätter in i tidig- och mellanneolitisk tid, där yxorna dock börjar anta mer rektangulära former, både sett till tvärsnitt och i plan. De dominerande typerna är en mer välvd form – Vespestadsyxan – och en tydligt rektangulär – Vestlandsyxan. Slipningen av dessa täcker frekvent hela yxkroppen och ger ofta yxorna ett facetterat utseende. Övergången till dessa yxtyper är dock inte ett helt renodlat neolitiskt fenomen, utan fynd av dessa har gjorts i säkra senmesolitiska kontexter och det tycks som att senare delen av SM har övergångsformer.

Väldigt generellt kan stenålderns yxor sägas vara ett kustfenomen och de är förhållandevis ovanliga på boplatser i inlandet. Detta har gjort att yxorna ofta föreslås fylla en maritim funktion, där  stockbåtstillverkning föreslagits, något som också styrks av att många av typerna är tväreggade och lämpliga för urholkning.

Fig. 1. Spridningen av yxor och större yxfragment (orange fyrkanter) och avslag med slipyta (gröna romber) i anslutning till den föreslagna mesolitiska tuften (röd cirkel).

Att yxor varit i bruk på Sotrasambandets lokalitet 13 står klart. Från den mesolitiska delen av lokalen, så har vi samlat in ett 70-tal föremål som kommer från yxor. Dessa ligger koncentrerade till den möjliga mesolitiska tuften (se figur 1.). Prover tagna från anläggningar och kulturlager i anslutning till ”Tuften” har fått dateringar som pekar mot bruk av området från ca 5500 f.Kr till 3900 f.Kr, men med huvudsaklig bosättning mellan 5000-4800 f.Kr. Merparten av fragmenten är små avslag med slipyta, som i många fall kan vara resultatet av bruk, då de är delar av eggar. I andra fall verkar yxorna ha slagits sönder medvetet, kanske som ett led i omformning av dem. Större delar av yxkroppar finns ett fåtal (se figur 2). Flertalet passar väl in under kategorin trindyxa, men det finns även eggfragment som för tankarna mot de neolitiska yxor som beskrivits ovan. Minst 12 olika yxor har varit i bruk på platsen, och med tanke på den långa tid lokalen varit i bruk, får vi betrakta det som en ovanlig händelse, att en yxa går sönder och hamnar i avfallshögen! Man kan också fråga sig om yxorna på lokalen bör sättas i samband med byggnation och vård av tuften. Fyra av stolphålskontexterna innehöll fynd av slipade bergartsavslag och i ett fall dök också en hel liten yxa upp (se figur 3.).

Fig. 2. Hela yxor (mittraden), nackfragment (övre raden) och eggfragment (nedre raden) tillvaratagna i anslutning till den föreslagna mesolitiska tuften. Foto Justin Kimball, montage Kim Darmark.

Något som dock är väldigt tydligt är att lokal 13 inte har varit en plats där yxor tillverkats. Bergart, grönsten och diabas utgör, på basen av hittills katalogiserat material, endast ca 0,2 %. Avslag utan slipyta finns knappt i dessa material och det finns endast ett oslipat förarbete till yxa (figur 2, mittenraden). Man kan kanske förmoda, att detta fynd får representera den form i vilken grönstenen nådde detta område, som ligger precis i gränslandet mellan de kända råmaterialbrotten ca 100 km mot syd respektive norr?

Fig. 3. Leif-Inge Åstveit markerande fynd av en hel yxa påträffad vid provtagning av ett av stolphålen daterat till 4975-4875 f.Kr.

The post Yxbruk i gränsområdet appeared first on Norark - Norsk arkeologi.

Under feltarbeidet i 2017 var fokuset på Lokalitet 13 de sentrale områdene av boplassflaten. Som beskrevet i et tidligere innlegg så finnes det to tydelige kronologiske faser i dette området, en mellomneolittisk og en senmesolittisk. Ved å åpne større flater, dels for hånd og dels med maskin, fikk vi god innsikt i områdets stratigrafi (lagdeling), hvilke moderne forstyrrelser som fantes, men fremfor alt påviste vi en rekke strukturer som kan knyttes til de ulike bruksfasene.

Den neolittiske sonen ligger mellom 9,5 og 10,5 moh, og kjennetegnes i første rekke av en kraftig pakning med skjørbrent stein, denne dekker omlag 20 m² og er på det tykkeste ca 30-35 cm. I 2017 undersøkte vi ca 15% av steinpakningen og det var ingen spor av strukturer (stolpehull, ildsteder etc). Den inneholder relativt få avslag av flint, men funn av brente bein og keramikk gjør dette til en svært interessant kontekst. Sannsynligvis skal denne delen av lokaliteten tolkes som en mødding, et område der man har dumpet avfall fra husholdningsaktivitet i nærheten. Siden møddingen er omgitt av flere sannsynlige kokegroper, som også inneholder mye skjørbrent stein, virker det nærliggende å sette disse i forbindelse med hverandre.

Isabel Furesund og Emma Norbakk graver i den neolittiske avfallshaugen (møddingen)

Høyden over havet tilsier at møddingen ble benyttet i tidlig mellomneolittisk tid (ca 3500 f.Kr.), noe som synes å være i overensstemmelse med funnmaterialet, som består av noe kvarts og kvartsitt, skiferspisser med tydelige mothaker samt tykkvegget, grovmagret keramikk med snorstempeldekor.

Den senmesolittiske overflaten gravd ned til et nivå 30-40 cm under markoverflaten. De røde sirklene markerer stolpehull uten nedgravninger, grønne sirkler markerer nedgravninger. Den gule stiplede linjen viser kulturlagets utbredelse mens den blå prikklinjen viser moderne forstyrrelser

Litt høyere oppe i terrenget, ca 12,5-13,5 moh. har vi undersøkt en funnkonsentrasjon som hovedsakelig kjennetegnes av mikroflekker og fiskesøkker. Etter at vi lag for lag har gravd oss ned i kulturlagene på denne delen av boplassen har vi fått innsikt i endel spennende detaljer. Spesielt interessant er det at funnene relaterer seg til et mørkt kulturlag hvis yttergrense også sammenfaller med forekomsten av flere steinkonsentrasjoner. Dette ser ut til å være skoningsstein til stolper, og i flere tilfeller kunne det konstateres at steinene enten var gravd ned eller stod på høykant. Vi er dermed ganske sikker på at vi har restene av et mesolittisk hus på Lok 13! Det finnes tegn på en intern oppdeling av bygningen som ser ut til å ha vært ca 6,5×5,5 m. Det ble funnet mindre stolpehull inne i strukturen, og disse ser ut til å dele opp boligflaten i en nordlig og sørlig del. Disse skiller seg fra hverandre ved at den nordlige delen inneholder mye brente nøtteskall og skjørbrent stein. Det kan også se ut som det er ulikheter i funnmaterialet mellom nord og sør i huset, men vi kan ikke si noe mer sikkert før de ca 35 000 funnene fra lokaliteten er katalogisert. Den mesolittiske bosetningen har ligget på en overflate bestående av grov strandgrus. Inne i bygningen ser vi at denne grusen også forekommer mellom ulike kulturlag. En foreløpig tolkning er derfor at grusen har blitt påført intensjonelt når en ny boplassflate har blitt anlagt. Vi venter spent på dateringene fra de ulike kulturlagene i huset!

3D-modellering som viser profilsnitt gjennom et av stolpehullene nedgravningskanten er markert med grønn stiplet linje

Eksempel på stratigrafien i det mesolittiske området, med et lyst grovkornet gruslag (2) ligger mellom en tynn kulturlagshorisont (1) og et tykkere kulturlag (3)

The post Hus fra eldre og avfall fra yngre steinalder appeared first on Norark - Norsk arkeologi.

Det er alltid tilfredsstillende å få en datering som virker å stemme overens med forforståelsen! Dette har nå skjedd på lok 13 der vi før ferien sendte inn en prøve til datering fra et lag som blant annet karakteriseres av en god del fiskesøkker i forskjellige utforminger.

På lok 13 har to lange sjakter blitt gravd tvers gjennom den sentrale delen av utgravningsområdet. Sjakten som er orientert nord-sør er 29 meter lang og todelt. Den blir krysset av en 16 meter lang sjakt som er orientert øst-vest. Den nord-sørlige sjakten ligger 13 m o.h. i sør og 9 m o.h. i nord og er definert av to separate funnkonsentrasjoner. Den ene funnkonsentrasjonen ligger mellom ca. 12-13 m o.h. og den andre ligger ca. 11 m o.h. Funnkonsentrasjonenes innhold skiller seg fra hverandre (se også her).

Dessverre har den lavereliggende funnkonsentrasjonen – med funn av bl.a. skiferspisser, små skrapere og sylindriske kjerner i flint og rhyolitt – vist seg å være mer forstyret enn hva man trodde tidligere i utgravingen. Tre moderne nedgravninger er påtruffet i dette området. Disse moderne forstyrrelsene kan i stor grad ha påvirket eventuelle forhistoriske strukturer. Det virker imidlertid som om funnene generelt sett ligger i sammenheng med det faktiske deponeringsområdet.

Mer lovende er da den andre funnkonsentrasjonen.  Her ligger funnene i sammenheng med et kullsvart, steinrikt lag. Området er forstyrret i nord av en moderne nedgraving, men det er bevart i en lengde på ca 4 m i sør. I sør er det svarte laget avsatt mot et marint gruslag. Dette viser ytterligere at denne delen av lokaliteten er relativt uforstyrret.  Det svarte laget kommer tydelig frem ca. 30 cm under torven og det består av fin, siltholdig, svart sand og på det tykkeste er laget ca. 30 cm. Mellom dette svarte laget og torven er det et brunt, svært funnrikt og humusholdig lag. Det er mulig at det reelle aktivitetshorisonten har ligget i det humusholdige laget. Det svarte laget kan representere en anrikning av finkornet materiale (kull og fin sand) fra laget over.

Selv om mesteparten av funnene ligger i det humusholdige laget, vil funnene likevel ha romlig sammenheng med det svarte laget. Samtlige åtte fiskesøkker funnet så langt er funnet innenfor dette området med det svarte laget strekker seg 5 til 6 meter, altså innenfor en knapt 3 m2 stor overflate! Funnmaterialet ellers er knyttet til regulær mikroflekketeknikk, i stor grad i flint, men også i kvartsitt. I samme område er det mindre variasjon i råmateriale. Dette skiller dette området fra den lavereliggende funnkonsentrasjonen i nord. Knyttet til laget er også en del små brente beinfragmenter og hasselnøttskall. Dateringen av et hasselnøttskall fra bunnen av det svarte laget har gitt en datering til 5970 +/-30 ukal BP (4861 +/-44 kal BC), dvs. til senmesolitikum.

The post Fiskesøkkelaget dateres appeared first on Norark - Norsk arkeologi.

Lokalitet 13 tilhører delområdet Bildøy vest. Registreringen avgrenset lokaliteten til ca 1200 m2. Dermed er lok. 13 den desidert største av Sotrasambandets lokaliteter. Funn ble påvist mellom 9 og 18 meter over dagens havnivå. Dette tyder på en langvarig bosetning gjennom hele steinalderen. Tykke, svarte, funnførende lag var til stede i flere av prøvestikkene.

I første omgang av utgravingen på lok. 13 har vi satt ut flere lengre sjakter i hovedsak basert på topografi. Deretter ble det satt i gang en systematisk prøvegraving av kvadranter. Dette vil gi oss et bedre grep om funnenes romslige utbredelse og gi en innsikt i funnvariasjonen i ulike deler av lokaliteten.  Vi vil også få et klarere inntrykk av lagdelingen, d.v.s. de stratigrafiske forholdene på lokaliteten, og hvor dypt funnene ligger. Eventuell påvirkning etter moderne aktivitet blir også belyst. Dette er et pågående arbeid, men vi har allerede fått konstatert et kullholdig lag med mye skjørbrent stein som dukker opp rett under torven. Laget er opptil 60 cm tykt og er mest fremtredende på ca. 12 meter over havet, noe som sammenfaller med tapes maksimum* i området. Råmaterialet er variert, men kvarts og kvartsitt dominerer, dernest flint. Mikroflekkteknikk og bipolar teknikk er knyttet til dette området. Det er funnet flere små skrapere, samt et lite fiskesøkke. Høyere oppe i terrenget, fra ca. 14 m.o.h., er kulturlagene ikke like tydelige og funnmaterialet domineres av flint. Noen av funnene er diagnostiske for tidligmesolitikum. I den nederste delen av lokaliteten er vi så vidt kommet i gang med gravingen. Funnmaterialet her har så langt vært av en annen karakter, med blant annet et fragment av en skiferspiss og en god del rhyolitt.

Fiskesøkke

Et viktig resultat er at kulturlagene virker å være lite påvirket av moderne aktivitet, som for eksempel pløying. Det er ikke utenkelig at vi støter på moderne forstyrrelser etter hvert som vi fortsetter å undersøke lokaliteten.  Potensialet er likevel stort for at romslig og stratigrafisk informasjon kommer til å gi verdifull informasjon om utnyttelsen av området for ca. 6000 år siden.

*Midt i eldre steinalder steg havet sakta opp omkring 10 m etter at det hadde sunket jevnt siden istiden. Den hendelsen kallas Tapes-transgresjonen. Tapes maksimum betegner det høyeste havsnivået nådd.

The post En basisboplass på Bildøy? appeared first on Norark - Norsk arkeologi.