Utgravingsprosjekt Sandholmen [sikring]

Stenålderstufter!

02.04.15
Av Per Åke Persson
Sandoholmen i Glomma.

Datering med hjälp av strandförskjutningskurva. Om bosättningen var strandbunden blir dateringen mellan 8700-8200 f.Kr.

Datering med hjälp av strandförskjutningskurva. Om bosättningen var strandbunden blir dateringen mellan 8700-8200 f.Kr.

Efter de första undersökningarna vara vi relativt säkra på att Sandoholmen var bebodd då havet stod 100 meter högre än idag. Preliminärt antog vi att det var för ca 9000 år sedan. Efter att ha tittat närmare på de tillgängliga strandförskjutningskurvorna visade det sig att det var ca. 1000 år för sent. Fynden är således 10.000 år gamla.

Fynd från provruta i inre delen av tuft A.

Per Hansen fann 13 gropar, senare har Østfolds fylkeskommune påträffat ytterligare tio. Man kan fråga sig om det är säkert att dessa gropar är grävda för 10.000 år sedan? Det är ju möjligt är att de grävts under 1800- eller 1900-tal i samband med timmerflottning eller när Solbergfoss kraftverk uppfördes 1924. Det kan ha legat en stenåldersboplats på platsen som blivit genomgrävd. Om detta scenario är riktigt betyder det att flintan kommer att samlas i området ut mot älven.  Därför grävde vi provrutor som visade att det var mycket flintfynd även i delen av groparna som ligger in mot land. Detta var ett avgörande argument för att att groparna grävts innan flinta hamnade där den ligger idag. Det betyder att groparna är mer än 10.000 år gamla!

Per Hansens kartskiss med tuft A och B.

På västsidan av Sandoholmen ligger två gropar intill varandra på samma höjd. De är bägge skadade av älven efter vattennivån höjdes ca. 10 meter då kraftverket byggdes. Vi kalla dem  A och B. Det var i grop A som vi startade undersökningen. Där jämnade vi till kanten ut mot älven och fick ett snitt för att kunna studera jordlagren. Förhoppningen var att se om det fanns spår av ett golv under dagens markyta, men något sådant kunde vi inte se. Det kan bero på att groparna har grävts på havsstranden. I strandzonen var det inte mycket vegetation och därför hade det inte utbildats något mörkfärgat vegetationslager förrän efter bosättningens slut då det blev skog på platsen.

Profilen genom tuft A. Preliminär 3D fotogrammetri.

Vi rensade upp ett halvmeter brett schakt genom den intilliggande gropen "B". I den framrensade ytan är det  stenfritt i det område som kan ha varit golvet. Utanför detta ligger det en vall av sten. Sandoholmen har, namnet till trots, mycket stening mark. Det troliga är att man röjt bort stenen från ett område för att få en jämn och fin yta hålla till på. Flintfynden gjordes innanför stenpackningen.

Tuft B sett från land ut mot Glomma. Stenvallen runt tuften syns tydligt i schaktet.

Vi har inte påträffade några spår av byggnader. Det krävs mycket mer omfattande utgrävningar än vad vi har har möjlighet att genomföra för att finna sådana. Längst upp i norr: I Finmark, liksom i norra Sverige, Finland och Ryssland, finns större utgrävningar av liknande boplatser. Där ser man att det rört sig om hus eller tufter.

Så gott som alla utgrävningar av stenåldersboplatser i dagens Norge, motiveras av samhällsutbyggnad. Utgrävningarna sker därför huvudsakligen ute i dagens kustområden där det bor mest folk. Runt Oslofjorden är landhöjningen stor. Sammantaget betyder detta att de stenåldersboplatser som undersöks oftast har legat i yttre skärgården då de var i bruk.  Det är möjligt att tyngdpunkten i stenåldersbosättningen legat längre in i fjordarna. Där har det varit lugna vattnen för enkla båtar och goda jaktmarker runt boplatserna. Det är därför möjligt att vi vid Sandoholmen har fått en första glimt av väsentliga delar av stenåldersbebyggelsen.

Per Hansen som fanns tufterna på Sandholmen, på besök under utgrävningen.